Felicia

Om ni minns så skrev jag i måndags att jag skulle till veterinären med min katt på tisdagen. Och det var jag också. Gick inte alls som jag hade trott, han hade vätskefylld buk och metastaser i lungorna. Så dom sa att det bästa för honom var att ta bort honom. Och jag vill ju bara honom det bästa så det blev så. Så jävla jobbigt. Har grinat 2 dagar och bara legar i soffan och glott i väggen. Har stängt av min mobil för jag vill inte prata med en jävel. Fan, jag som bara trodde att han hade tandköttsinflamation och var därför han inte åt! För han var ju pigg hela tiden och så, självklart lite hängig eftersom att han inte åt. Men pigg för att rasat i vikt så snabbt. Märktes nästan inget på hans humör. Nu är allt bara skit, har inte ens tagit in det än. Det låter taskigt att säga det men hade det inte varit MIN kan som alltid gick till MIG så hade det varit en annan sak. Det var ju verkligen han och jag! Han visste det och älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Fan jag saknar honom så det skär i mig. Kan inte beskriva hur det känns. Någon som inte haft ett eget djur som älskade en på det sättet förstår inte. Men det begär jag inte heller. Min lilla älskade fina kisse, kommer aldrig kunna få en bättre katt. Vill inte ha någon annan heller. Han var verkligen perfekt.